”Du har cancer, Charlotta”, sa läkaren och livet vändes uppochner. Inget är längre sig likt. Här skriver hon själv om demonerna, frågorna om vem som ska ta hand om hennes barn och om hur vi andra ska möta dem som drabbas.

Tänk dig att jorden snurrar, att folk småpratar om väder och vind på affären, att blommorna doftar som blommor ska. Tänk att barnen skrattar och leker, att middagen ska lagas och att kläderna ska tvättas. Tänk att livet pågår precis som vanligt. Allt är precis som det var i går. Allt utom en liten detalj. Jag har fått cancer. Mina blommor har tappat sin doft. Hur kan jorden fortsätta snurra ändå?

Där var den. Knölen.

8 december 2012. Vi skulle precis sätta oss ned och äta middag. Det var lördag och maken hade köpt en flaska vin till köttet. Jag skar upp barnens kött och matade Bo-Evert, min 1-åring med vana multitaskingarmar. Jag tog upp min insulinpump ur behån för att ta insulin. När jag stoppade ned den igen stötte den emot något hårt. Förmodligen bygeln var min första tanke. Den dagen hade jag ingen bygel. Jag kände med handen. Där var den. Knölen.  Stor som ett ägg och ungefär samma konsistens. Jag slutade andas. Jag stod stilla i tusen år innan luften kom tillbaka i min livrädda kropp. ”Känn här, Lars” sa jag. ”Jag har cancer”.

Sjukvårdsupplysningen försökte lugna mig. Jag var för ung. Bara 35 år. Jag har ingen bröstcancer i min släkt. ”Du får gå till vårdcentralen på måndag” hälsade sköterskan i luren efter att hon lovat mig att det inte var cancer. Jag trodde henne inte.

Väntetid till mammografin…

Helgen var lång. Jag satt i ett hörn i soffan bland ångest och mörka tankar om död. Skulle barnen ens komma ihåg mig? Teven var på men jag har ingen aning om vad som visades. På måndagen var jag först in på vårdcentralen. Läkaren klämde och kände. Han ringde mammografin direkt. Väntetiden var två veckor. Läkaren försökte få en snabbare tid. Jag hörde på honom att han var bekymrad. Det fanns inga tidigare tider. Jag bad om tabletter för att få sova.

Nätterna var värst. Demonerna red mig och jag funderade på vilken sång jag skulle spela på min begravning. Tabletterna gav mig några välbehövliga timmars sömn.

På tisdagen ringde jag mammografin själv. Det fanns en återbudstid. Jag fick komma dagen efter. Det hittades två knölar. Biopsi togs. ”Har jag cancer” frågade jag. Det kunde bara provsvaret säga. ”Kommer jag dö?” frågade jag med tårarna rinnande nedför mina kinder.

Vad ska jag säga till barnen?

13 december var det dags att få svaret. Lucia. Jag hade gjort mitt yttersta för att försöka vara en bra mamma som sjöng luciasånger med barnen och bakade pepparkakor. Det var svårt. Mitt huvud var fyllt med helt andra saker än julsånger och ischoklad. Min mamma fick ta barnen och jag och Lars åkte iväg till kirurgen för besked.

”Det är malignt. Du har cancer, Charlotta” sa kirurgen. Jag var tyst. Eller så skrek jag allt vad jag kunde. Jag minns faktiskt inte. Han undersökte mig igen med händerna och ultraljud. Det var i två olika tårtbitar så han rekommenderade att ta bort hela bröstet. ”Ta det. Ta båda”, sa jag. Efter det pratade vi mera. Jag fick tid för operation och vi fick prata med en underbar bröstsköterska. Jag minns inte så mycket.

Det sista jag minns är min fråga ”Vad ska jag säga till barnen”? ”Säg sanningen”, tyckte både kirurgen och bröstsköterskan. ”Men de är ju så små”, sa jag. ”De är bara 1, 2 och 4 år”. Jag hann se en tår i kirurgens öga innan vi gick ut. I bilen ringde jag barnvakten. ”Mamma. Jag har fått cancer.”

Behandlingen var igång

20 december togs högra bröstet och 15 lymfkörtlar bort. Det hade hunnit spridas till en körtel. Det blev röntgen av buk och bål. En port-a- cath opererades in vid mitt nyckelben. Det är en dosa som kopplas ihop med en ven nära hjärtat där cellgiftet ska komma in via dropp. FEC och Taxotere hette mina cellgifter. FEC fick allt att smaka papper.

Jag gick ned tio kilo och fick näringsdrycker. Jag fick svamp och blåsor i munnen. Jag spydde och blev trött. Hjärtat slog hårdare och pulsen var ständigt hög. Håret föll. Första veckan var värst. Andra var okej och tredje var ganska bra. Jag fick feber och mina vita blodkroppar blev så låga att jag fick isoleras fem dygn för att få intravenös antibiotika. Sepsis sa de. Senare berättade de att det betydde blodförgiftning och att jag hade kunnat dö där och då.

Taxotere gav mig skelettvärk. Trots att jag haft isande kylvantar och handskar under tiden giftet sakta droppade in i min allt tunnare kropp så tappade jag några naglar. Nu var även ögonbrynen borta och jag såg ut som de där sjuklingarna som alltid dör i filmens värld. Kortisonet slog på blodsockret och gjorde mig rastlös och sömnlös. Jag var inlagd på Cancercentrum några dygn vid varje Taxotere. På nätterna vandrade jag i korridorerna, hög av 32 tabletter kortison per dygn. Det luktade sprit och avföring och jag hörde skrik av smärta och ångest från andra rum. Jag fick panikångest själv. Jag föll ihop och skakade. Jag ville ut ur min kropp och tillbaka till förr. Innan cancern. Det gick inte. Jag var fast. På rummet slog jag numret till min egen onkolog. ”Alla som får en dödlig sjukdom känner så”, svarade han.

Hela behandlingstiden försökte jag hålla mig någorlunda aktiv i den mån jag orkade. Jag gick till och från tåget varje dag som tog mig till mina 25 strålningar. Det var sommar och andra åkte på semester och badade och umgicks med familjen på diverse äventyr. Vår sommar var inte som andras. Jag försökte göra det bästa av situationen och tog med mig barnen ett och ett
för att stanna över på patienthotellet. Det fanns lekrum och vi köpte godis. Vi gick balansgång vid sjukhusfontänen. Vi åkte hiss utan dörrar och barnen fick dra i snören så dörrar öppnades. Det blev en annorlunda sommar med annorlunda äventyr.

bröstcancer

Mina tumörer var trippelnegativa. Det är den minst vanliga sorten och den mest dödliga. Bara 5,7 procent drabbas av just den. Jag fick veta att chansen för överlevnad för mig var 50 procent. Efter 2–3 år skulle risken för återfall minska. Efter fem år skulle risken vara minimal.

I dag har det gått 3 år och 8 månader. Tiden tills nu har varit kantad av mycket jobbigt. Jag fick lymfödem och måste alltid ha en kompressionsstrumpa på armen och handen. Jag har haft så mycket svarta tankar och vissa nätter har jag klivit upp ur sängen för att låsa in mig på toaletten och gråta då ingen ser. Det är svårt att förklara.

Tankarna jag inte pratar om, men som finns

Året efter bröstcancern opererade jag bort halva sköldkörteln då den blivit större och det visade sig att jag fått sköldkörtelcancer. Det var en ”bra” sorts cancer med god prognos men tankarna gick ju. Vad kan gömmas mer i min kropp? Jag har sett på barnen och undrat vem som ska sitta uppe och vänta den dagen de kommer hem från sin första skoldans och fått sin första kyss. Jag har undrat om Lars kommer hitta en ny kvinna om jag dör. Jag undrar om hon kan älska mina barn så som jag gör. Det är tankar jag inte pratar om men de finns.

Varje liten krämpa jag får blir till återfall i tanken. Jag saknar tiden då en förkylning var bara en förkylning. Nu blir en nysning till en undran om lungcancer, ont i huvudet blir en hjärntumör och ont i ryggen blir skelettcancer.

Ett mirakel

Det har hänt mycket fantastiskt dessa år också. Sju månader efter min strålbehandling var över så blev jag oväntat gravid. Det jag trodde var biverkningar av cytostatikan var en liten bebis. Ultraljudet visade att jag var gravid i vecka sjutton plus 5. Ett mirakel! Det var omtumlande att få veta det. Jag var överlycklig och rädd. Tänk om bebisen tagit skada av cellgifterna? Tänk om bebisen var sjuk. Dessutom hade jag både druckit kaffe, vin, ätit brieost och joggat.

Allt sånt jag varit väldigt noga med att undvika vid mina tidigare graviditeter. Jag försökte att inte hoppas för mycket på att det skulle se bra ut. Det gick väldigt dåligt. Min hand strök min mage och jag älskade redan krabaten där inne av hela mitt hjärta.

”Jag är inte troende, men det känns som att det här är tänkt för dig”, sa min onkolog. Ett helt team av läkare kollade mig noga genom hela graviditeten och en dag i november föddes en fullt frisk liten gosse som har gett familjen så mycket lycka. Som om glädjen över ännu ett barn inte var nog, så lyckades jag amma honom med bara ett bröst. Jag har inte lyckats amma mina första tre trots att viljan funnits. Tänk att min kropp, som först ville döda mig, nu gav ett helt nytt liv! Som ett förlåt från Kroppen.

Allt är precis som det ska. Nästan.

I dag är jag cancerfri. Jag är positiv. Min hjärna känns dock segare än förr. Det kallas fatigue och gör mig hjärntrött. Jag har svårt att följa med i filmer eller att läsa en bok. Det är jobbigt att hänga med i långa samtal och jag måste anteckna allt annars glömmer jag. Mitt tålamod tryter och jag har lätt till känslor och känsloutbrott.

Min kropp är återhämtad helt fysiskt. Minst tre gånger i veckan springer jag. Oftast en mil. Det hjälper mig att rensa tankarna, släppa ut ångest och det ger mig goda endorfiner.

Jorden fortsätter snurra och barnen skrattar och leker. Tvätten hänger där ute och vinden blåser i mitt hår som nu når ned till axlarna igen. Livet känns i varje andetag och blommorna har återfått sin doft. Allt är precis som det ska igen. Nästan i alla fall.

Jag har ett råd till dig

Jag har ett råd till dig som drabbats av cancer. Prata. Eller skriv. Få ut känslorna och bearbeta. Jag skriver mycket och har en fantastisk kurator som får ta det jag inte vill belasta familjen med.

Jag har råd till dig också, du som står bredvid. Säg inte att du förstår. Du förstår inte. Säg hellre att du vill försöka förstå. Fortsätt ringa, finns där. Var lyhörd. Berätta gärna glada historier. Låt bli att berätta om dem som dog. Förminska inte dig själv. Har du egna problem så berätta gärna för mig. Jag bryr mig om dig precis som förr. Jag har inte ensamrätt på tunga känslor. Jag vill ta mina egna beslut. Be mig inte sluta med socker och börja med japanskt te eller silvervatten. Det beslutet tar jag själv. Om jag vill.

LÄS OCKSÅ PAMS BLOGG OM CANCER: ”Du har en tumör i din hjärna

Fakta & statistik: Bröstcancer

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor – cirka 20 kvinnor insjuknar varje dag.

Så många kvinnor och män drabbas

Drygt 8 000 kvinnor får årligen bröstcancer. Cirka 50 män får årligen bröstcancer.

Bröstcancer-prognos

I dag överlever mer än 80 procent av dem som får bröstcancer. På 25 år har överlevnaden ökat med drygt 15 procent. Varje år dör cirka 1 400 kvinnor av bröstcancer. Medianåldern vid bröstcancerdiagnos är drygt 60 år.

Förebygga bröstcancer?

Minst 30 minuters fysisk aktivitet de flesta dagar minskar risken för cancer. Det spelar ingen roll hur vi rör oss, huvudsaken är att pulsen höjs. Bröstcancer är en av de cancerformer där forskarna tydligast ser samband mellan fysisk aktivitet och minskad risk att drabbas.

LÄS OCKSÅ: ”Det finns bröstcancer i min familj – kommer jag att drabbas?” Läkaren svarar

 

Namn: Charlotta Lindgren

bröstcancer besked och behandling

  • Ålder: 39 år.
  • Gör: Undersköterska.
  • Bor: I Vindeln.
  • Familj: Gift med Lars-Göran. Fyra barn Leonard, 8 år, Naima, 6 år, Bo-Evert, 4 år,
    och Gösta, 1 år.

LÄS OCKSÅ: Undersök dina bröst idag – den här videon kan rädda liv!

Av: Charlotta Lindgren Foto: Maria Westling, privata.

Missa inte ToppHälsas kurs: Yoga & wellness som livsstil

Klicka på bilden för att få reda på mer!

 

Skärmavbild 2017-06-01 kl. 13.50.47

NUVARANDE Charlotta drabbades av bröstcancer: ”Säg inte att du förstår – det gör du inte”
NÄSTA 4 skäl att frossa i vattenmelon – så här nyttigt är det!