Krönika: Pamela Andersson berättar allt om sin kamp mot cancern

Pamela Andersson, bloggare och chefredaktör för ToppHälsa, drabbades av cancer för fyra år sedan. Med hjälp av träning och positiva tankar blev hon av med den obotliga tumören, som läkarna beskrev den. Läs Pamelas egna ord om den tuffa resan.

pamela andersson cancer

Foto: Peter Jönsson och privat.

Jag känner hur jag börjar skaka som om jag plötsligt fått hög feber. Håren reser sig på båda armarna. Ilningarna i kroppen börjar någonstans kring magtrakten och på en nanosekund har de spridit sig i hela kroppen. Klumpen i halsen växer rekordfort och tårarna tar blixtsnabbt startposition i tårkanalerna. Ett enda ord till och de ska forsa nerför mina kinder med en urkraft likt den när dammar brister. Jag håller min ena hand på hans arm och tankarna virvlar runt som i en mental tornado i huvudet. Vad sa han nyss, min läkare? Vad menar han?

Munnen är torr som om jag gått i öknen i fyra och ett halvt år och jag förstår ingenting. Och det säger jag. ”Jag förstår inte?”

Han ser på mig och pekar på skärmen.”Det som inte finns – kan inte växa”. Och så ler han.

”Men det skulle ju vara omöjligt?!”

”Ja, det är väldigt ovanligt”.

Skakningarna i kroppen är nu helt okontrollerade, och fördämningarna i tårkanalerna krossas av lättnaden som forsar ut. Jag gråter med en glädje liknande en dödsdömd som i sista sekund blir benådad. Precis så känns det. Min tumör är borta. Den finns inte mer!

Ett helt vanligt besök på mitt sjukhus, en helt vanlig dag, en helt vanlig tisdag som återigen förändrade mitt liv och orden är för alltid inpräntad i min hjärna. Jag vann! JAG VANN!

”Jag knäckte tumören?” hulkar jag frågande med min hand fortfarande på läkarens arm.

”Du knäckte den”, svarar han med ett milt leende.

Det har gått några veckor nu, och jag har fortfarande svårt att ta in det som har hänt. Tumören som gäckat min hjärna, som hotat mig med en för tidigt död, som alla läkare sa var omöjlig att operera bort – har gett upp. Förintat sig själv. Jag ser de två röntgenbilderna av min hjärna intill varandra. 2012, stor som en tennisboll. Elak, livshotande och oberäknelig. Och så den nya bilden intill. Borta! Tomt! Ett mirakel!

pamela andersson tumör

Foto: Privat.

Där tumören ruvat i så många år finns det bara två svarta hål kvar. Jag tittar på bilden och på den del av hjärnan som var invaderad i så många år. Det ser öde och lite slarvigt ut där tumören huserat. Som efter en vräkning där hyresgästen inte brytt sig om att städa efter sig eftersom det känns så himla bittert att behöva flytta. Som en dålig förlorare som lämnar efter sig ett skitig duschrum och en vandaliserad toalett efter en svidande förlust som är svår att acceptera. Tumören lämnade två svarta hål i huvudet efter sig. Och jag älskar dem redan. Min fina hjärna klarade sig. Den kämpade ihärdigt i fyra och ett halvt år, den gav sig aldrig. Tillsammans med kroppen stretade den emot med allt den hade. Hittade nya vägar att testa, funderade på stridsstrategier, tog bakslag med nya tag, och red ut panikångesten, dödsskräcken och cancerspöket trots att oddsen var emot den.

Min hjärna orkade hålla kroppen uppe när cellgifterna däckade den. Den fick kroppen att orka gå trots att smärtorna stundtals var så svåra att det var omöjligt att få på sig skor. Fick den att våga pressa sig själv trots att det inte fanns några bevis för om det skulle hjälpa överhuvudtaget. Och kroppen betalade tillbaka när cellgifterna sakta drog sig undan efter att gjort sitt. Med träningen fick den hjärnan att bli glad, positiv och att glömma de förtvivlade tankarna på döden som då och då smög sig in. Den visade att en stark kropp ger en stark hjärna – även om den har en tumör som inneboende. Kroppen fick hjärtat att tro, att våga öppna sig och att till och med släppa in kärleken trots att pulsarna slog av rädsla och fruktan för att behöva lämna två små barn utan mamma.

pamela andersson cancer

Foto: Privat.

”Tack för att du räddat mitt liv”.

Jag kramar om läkarens arm.

”Tacka inte mig. Alla patienter får samma eller liknande typer av behandling”, svarar han.

”Det här har du gjort själv. Med din livsstilsförändring, din träning och ditt positiva tänkande”.

Vi firar på kvällen, maken och jag. Löjrom från Kalix och en riktigt dyr champagne som vi fick på vårt bröllop för två år sedan och som vi funderat på när vi skulle kosta på oss att öppna. Nu smällde vi korken i taket och skålade för ett beslut som jag tog tio över tolv på natten den 11 juli 2012. 14 timmar och tio minuter efter att jag fått diagnosen hjärntumör.

Natten då jag ringde Christer Skog, som då var min personliga tränare, och bad honom att träna mig så att jag skulle kunna bli så stark som det någonsin gick att bli innan jag skulle operera bort det som gick av tumören.

Pamela Andersson cancer

Foto: Privat.

Vår resa tillsammans började i moll, i det värsta som kan hända, i en tyst mardröm där ett skakande dödsbesked var det enda som hördes. Vi gjorde våra första träningspass bara dagarna efter beskedet, vi tränade tillsammans tre till sex timmar om dagen, blev kära – och för två år sedan gifte vi oss.

Jag minns en kväll då Christer ringde, det var en kort tid efter att jag drabbats och skräcken hade belamrat min kropp. Jag smög inför barnen, gick runt knuten på huset och grät, skrek ut min förtvivlan på toaletten på natten och försökte låtsas som ingenting när de var närvarande. Han ringde från Leksand och sa förundrat att han sett två klara, fantastiska regnbågar intill varandra.

”Det betyder att allt kommer att gå bra. Att du ska leva”, sa han. Vi var ännu inte ett par.

Två regnbågar. Intill varandra. Det blev vi. Och jag lever tack vare beslutet jag tog: Att träningen skulle hjälpa mig och att det var just Christers kompetens som var nyckeln. Jag vet förstås att cellgifterna har gjort sitt jobb på ett utmärkt sätt och att jag också haft turen på min sida, men resten hyllar jag min hjärna för. Den har lagt energin på det jag kan påverka, den har klarat av att fokusera på det som varit positivt istället för att grotta ned sig i motgångarna, och den har tillåtit sig själv att vara svag ibland utan att förbanna sig själv efteråt. Risken att en ny tumör växer fram där den gamla just har försvunnit är fortfarande stor, säger min läkare, men den minskar för varje år jag får leva vidare. Jag vill skrika ut min glädje, vill hoppa och studsa och virvla som en vind. Jag ser mig själv flygande ovan molnen, dansande som en älva – men det är som om jag inte vågar tro på det fantastiska som just hänt. Som att jag behöver få tänka igenom allt noga, analysera varje ord som läkaren sa så att jag inte har missförstått någon detalj. Kampen är inte slut, jag påminner mig om det, men OM en nykomling skulle våga visa sig i min skalle igen så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Jag ska vara hårdare i kroppen och starkare i själen och jag ska stå ansikte mot ansikte med cancern och säga att jag inte är rädd för den längre. Säga att jag tänker ta den an med allt vad jag har, med forskarnas hjälp, med träning, kärlek och magiska under. Jag ska tala om för den att jag vann den förra tumörmatchen med 10-1, och den kommer att veta att det är förkrossande siffror och att det kanske inte är någon mening att ens försöka gå en match med mig. Min hjärna är outtröttlig. I den krigszon där cancern just förlorat alla sina celler bygger min hjärna raskt upp nya väggar i ett mentalt fort som ska stå emot framtidens attacker från de tumörer som törs. Det smids redan tankar i hjärnkontoret, nya försvarskombinationer, och monumentet från det drygt fyraåriga kriget – de två svarta hålen – har bara gjort mitt psyke starkare. Två tomma, svarta hål. De är beviset på att under sker. På att det finns mirakel. Och beviset för att jag fick uppleva ett.

pamela andersson cancer

Foto: Privat.

Pamelas 3 ledord i kampen mot cancern:

• Acceptera.

Jag accepterade läkarnas beslut ganska tidigt, och det tror jag är viktigt. Jag var tvungen
att hitta något som jag kunde påverka och eftersom ingen kunde påverka hjärntumören beslutade jag mig för att satsa på träningen.

• Planera.

Träningsschemat var ett pussel, jag var i så dålig fysisk form när jag började. Men tillsammans med Christer Skog jobbade vi efter mina förutsättningar och satsade på lågintensiv träning, powerwalks och cykel med inslag av styrketräning. Vi räknade tiden jag var ute och tränade istället för farten och intensiteten på passet.

• Fokusera.

Menar man allvar med sin träning går det inte att smita undan en dag och skylla på vädret eller något annat. Jag fokuserade på min plan, gjorde allt som var planerat och satsade också mycket på återhämtningen så att jag inte skulle bli sliten eller skadad. Återhämtningen är lika viktigt som träningen man gör.

Pamela Andersson

Namn:  Pamela Andersson Alselind

pamela andersson cancer

Foto: Peter Jönsson

Ålder: 51 år.

Gör: Chefredaktör för ToppHälsa, författare, föreläsare, medlem i SVT:s Sportpanel, ambassadör för Cancerfonden och för sin födelseort Hudiksvall. Fick 2014 Året Journalistpris av CancerRehabFonden för sina krönikor i ToppHälsa och boken Jag ska inte dö i dag.

Bor: Lilla Essingen, Stockholm.

Familj: Gift med Christer Skog, barnen John, 12, och Valentina, 10, (från ett tidigare äktenskap). Fyra bonusbarn.

 

Foto: Peter Jönsson och privat.

 

Läs även:

Pamela Andersson: Matchen är över för en nära, cancern vann

Pamela Andersson: Jag vann! Jag knäckte hjärntumören!

Pamela Andersson: Sanningen bakom cancerbeskedet

Pamela Andersson: Ser ni inte kaoset i mina ögon?

Pamela Andersson: Det blev livet! Törnrosa sover fortfarande och jag får leva ännu en tid!

Pamela Andersson: Döden syns inte under hatten

Pamela Andersson: Fyra år av cancer – och tårarna som ingen ser

 

Läs Pamelas blogg här.

 

Vill du läsa mer sånt här? Följ ToppHälsa på Facebook för att inte missa det senaste inom kost, träning och hälsa!

Kommentera

Läs mer om våra regler