NAMN: Emma Igelström
FÖDD: 6 mars 1980 i Karlshamn.
YRKE: Entreprenör, föreläsare och triathlet.
BOR: Göteborg.
FAMILJ: Dottern Olivia, 10 år.
KARRIÄR: Första kvinna under 30 sek på 50 m bröstsim på kortbana. 4 VM-guld, 1 VMsilver, 12 EM-guld, 2 EM-silver, 3 EM-brons, 7 världsrekord.
Plus 1 silver i triathlon i media-OS (tillsammans med ToppHälsa! ), 4 Ironman, 21:a i VM på Ironman på Hawaii.
AKTUELL: I Mästarnas Mästare, SVT.

H

on valde att börja en helt ny karriär som 35-åring och gick från att tävla i 30 sekunder till tävlingar på drygt tio timmar. Emma Igelström gick från simmare till Iron man-atlet.

Att som 35-åring byta idrott och våga satsa på en ny elitkarriär hör inte till vanligheterna. Vanligt folk är ju ofta mitt i ett annat slags förändringsarbete, kanske med att skaffa barn eller ta hand om dem man redan har. Kanske har jobbkarriären dessutom dragit i gång på allvar, och man får större ansvar på sin arbetsplats.
Så är det för de flesta.
Men inte för Emma Igelström. Hon gjorde tvärtom.
Lämnade den civila karriären för att följa sin dröm.
Samtidigt visar hon att man kan nå hur långt som helst bara genom att ha kul. Man kan till och med nå ända till en Ironman på Hawaii.
– I min tidigare idrottskarriär trodde jag alltid att jag måste ha press på mig för att kunna prestera. Nu vet jag att det viktigaste är glädjen i det man gör. Jag önskar att jag vetat det tidigare.
Vi är på en av Stockholms alla öar, och Emma tittar ut över vattnet. Hennes naturliga element.
Att hon en dag skulle stå på en prispall för någonting annat än det hon presenterade i en bassäng, fanns inte på kartan för några år sedan. Efter 22 VM-, EM- och SM-medaljer valde hon att lägga av med simningen 2006. Hon bekämpade sin bulimi (som hon skrivit en bok om, Simmar- Emma: Min kamp mot bulimin, som utkom 2006), och satsade på en karriär inom bankvärlden. Hon tränade som vilken motionär som helst, eller nja .., kanske inte riktigt som vem som helst, men åtminstone inte med något mål att pressa sin kropp mer än nödvändigt.
En helomvändning i livet, alltså.
En gång elit, alltid elit
– Jag gjorde mitt sista lopp i simkarriären 2006, och när jag blev övertalad att vara med i tv-programmet En svensk klassiker som gjordes för SVT 2014 och ställde upp i Vansbroloppet hade jag kanske simmat i en bassäng tio gånger på åtta år, erkänner hon.
Hennes första tanke var att tacka nej. Tävlingsmomentet var hon helt klar med, samtidigt hade Klassikern funnit i tankarna lite då och då. Det som skrämde var prestationsångesten.
– Jag var ärligt talat väldigt nervös innan start. Det var så mycket tv-kameror där, och det blev mycket fokus på mig som gammal elitsimmare. Jag ville inte känna det som jag gjorde när jag tävlade, det där att jag bara skulle prestera. Att det bara var seger som gällde.
Men så blev det inte.
I stället föddes där en ny Emma.
En Emma som inte längre var rädd för att misslyckas.
För det var ju så det hade varit sedan det fantastiska mästerskapet 2002 när hon tog hem tre VM-guld, ett VM-silver och flera världsrekord.
Glädjen att vinna hade övergått till rädslan att misslyckas och efter det gyllene året 2002 – vad hade hon då att kämpa för? Hon var ju redan bäst i världen? Hur skulle hon kunna toppa det?
– Jag insåg på Vansbrosimningen att jag tyckte om att vara i ett sammanhang igen. Att jag älskade att idrotta. Jag tyckte att det var sjukt kul att inte vara i den där elitbubblan utan att tävla med vanliga glada motionärer!
Samtidigt: en gång elit, alltid elit. Det räckte med att Emma fick smak på idrotten igen så kom suget på mer.
– Men jag bestämde mig för att tävla för att det var kul, och skillnaden på mig i dag och för femton år sedan är att jag inte offrar något för att få tävla. Jag njuter hela vägen.
Hur då? Berätta ett exempel.
– Jamen, ta Ironman på Hawaii sist till exempel. Jag hade bestämt mig för att gå de sista 100 meterna på den röda mattan fram till mål, det gjorde jag inte på Ironman när jag kvalade förra våren och jag har ångrat det sedan dess. Att jag inte kramade om min bror och min tränare Carl Brümmer på upploppet utan bara sprang förbi.
Nu hade jag bestämt att jag skulle göra det, och precis när jag kom fram till mattan som kommer det en annan tjej och springer förbi mig. För en sekund tänkte jag ge henne en match på upploppet men så kom jag på att, nej. Jag ska njuta nu! Så jag stannade och fick de där underbara meterna när jag highfivade publiken, kramade speakern, och njöt av allt.
Nu är det min tur att ruska på huvudet.
Jag lärde känna Emma för många år sedan, jag bevakade henne som idrottskvinna i slutet av 90-talet och jag har alltid beundrat hennes järnvilja att göra allt till hundra procent. Aldrig lämna något åt slumpen. Med en nästan manisk entusiasm har hon gått fram som ett ånglok, checkat av sin bucketlist på ett effektivt, nästan robotlikt sätt och så nu … Lugnare, tryggare och gladare.
Jag har aldrig varit mer imponerad av henne än vad jag är i dag.
Jag grät av glädje för att benen kändes så lätta
Vad hände, Emma?
– Jag känner att jag inte har något mer att bevisa, inte för mig själv och inte för någon annan. Jag känner mig trygg, och tryggheten är bra för mig. Jag inser i dag att jag aldrig upplevt den här glädjen trots att jag hade världsrekord på 50 meter bröstsim. Då var hela livet fokus på nästa år, nästa tävling. Allt som jag gjorde då var ju endera lika bra eller sämre.
– Under loppet på Hawaii hade jag en sådan härlig känsla, jag grät stundtals av glädje för att benen kändes så lätta!
Jag minns att du sa att du ville göra en Ironman, bara för att du kunde, och sedan skulle det räcka. Aldrig att du skulle bli tävlings- Emma igen. Det blev inte riktigt så, va?
– Nää, hahaha. Jag har hittat glädjen i mitt liv igen, och jag tränar för att jag tycker att det är så kul! Jag vet att jag är bäst när det gäller, samtidigt som jag mår bra av att testa nya saker. De finns forskning på att utveckling motiverar människor mest. Ofta tror man inte att det går, att man inte ska klara det och när man väl gör det kan det bli så bra!
Hur långt ser du dig som triahlet?
– Jag tänker inte på någon gräns, här finns inget ”om fyra år är det OS”. Så länge kroppen är frisk och jag inte drar på mig några skador vill jag fortsätta. Även om det handlar om en tävlingstid på drygt 10 timmar i stället för trettio sekunder som jag var van vid, haha.
Emma Igelström

Emma Igelström om att våga…

TESTA NÅGOT NYTT: ”Alla har varit nybörjare, och du gör det för din egen skull och inte för någon annan.
Testa något du drömt om, våga åka på en träningsresa eller prova något helt nytt. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte tycker att det är kul, eller att det inte passar dig. Och då kan du bara testa något annat i stället. ”

LYSSNA PÅ KROPPEN: ”Efter kvalet till Ironman i Sydafrika i våras kände jag att jag var både trött och sliten och i stället för att pressa mig ännu hårdare tog jag bara tre veckors ledigt. Jag gjorde ingenting, och sedan kom glädjen till träningen tillbaka. Man måste lyssna på kroppen och våga släppa taget för att resultatet ska kunna bli bra i slutändan. ”

Text Pamela Andersson  Foto Peter Jönsson

Psst! Vill du lära dig crawla med Emma Igelström och prova på annan härlig träning i solen? Följ med på ToppHälsas träningsresa till Kreta!

TRÄNINGSRESA TILL KRETA – 1:a veckan 

När: 11/12-18/19 maj
Pris: 12 998 kr
Vad ingår: Flyg tur och retur, mat på flyget, transfer, del i dubbelrum, helpension, ToppHälsas aktiviteter.

NUVARANDE Mästarnas mästare-aktuella Emma Igelström: ”Jag har inget mer att bevisa”
NÄSTA Stuntkvinnan Madeleine Vall Beijner: ”Fighting är som terapi”