Pamela Andersson konstaterar att mirakel finns. För hon har precis upplevt ett! Hjärntumören har viktit ner sig

Det skulle inte kunna vara möjligt. Allt jag kunde hoppas på var ett status quo. Att inget hade hänt skulle vara goda nyheter, att allt såg ut som tidigare skulle ha varit positivt.

Men det såg inte ut som vanligt.

Det hade hänt en hel del.

Jag fick titta på röntgenbilderna både en och två gånger: Ett mirakel!

Min hjärntumör som jag kämpat emot i exakt tre år nu hade vikit ner sig! Tumören låg inte bara stilla, den hade krympt! KRYMPT!

Det som inte skulle vara möjligt hade precis hänt och jag kände hur kroppen lyfte från stolen medan neurologen berättade. Jag kände hur hjärtat slog extra slag av ren och pur glädje och hur tårkanalerna fylldes rekordsnabbt av ett otåligt tårflöde som liksom trängdes och knuffades där bakom ögonlocken i ivrig väntan på att släppas fria och porlande få rinna nedför mina kinder.

Jag gjorde det. Jag knockade den jäveln!

”Vad betyder det att tumören krympt?” frågade jag med skälvande röst.

”Det betyder att risken att den vaknar igen har minskat. Faran är inte över, men risken är mindre i dag är för fyra månader sedan.”

Det är några veckor sedan nu, men orden ringer fortfarande i mina öron.

När helst jag vill kan jag ta fram den där bilden av läkaren som med lycklig min berättade för mig att jag gjort rätt, att ”vad du än gör, fortsätt med det”.

Jag kan ta fram känslan i kroppen och njuta av det lyckorus som liksom kommer från mellangärdet och sprider sig i magen, vidare upp till armanra och ner till benen, som kittlar hjärtat så att det spritter till och som gör att till och med hårrötterna känns pirriga.

”Risken är mindre…”

Nu ryser jag av lycka igen!

Man ska inte ta ut något i förskott finns det folk som säger och påskiner att det kan gå tvärtom då. Men att jinxa, det vill säga att dra otur över något genom att prata om det, tror jag inte på.

Min tumör har krympt – och det tänker jag fira! Om den sen vaknar till och hotar mig till livet igen vid nästa undersökning i september så får jag ta det då.

Just nu har risken minskat. Just nu känner jag energin spritta i varenda cell. Det finns mirakel och jag har precis upplevt ett.

Tumören ligger där i hjärnan, knockad av en sjujävla vilja, halvt dränkt i träningspass som gett mjölksyra i benen, av kärlek och möjligen en gnutta champagne.

Ni som följt mig, peppat och stöttat mig på våra träningsresor, genom mejl, Instagram, Facebook eller via min blogg – från djupet av mitt hjärta: TACK!

Ni har betytt mer än ni någonsin kan förstå.