I Pamela Anderssons senaste krönika berättar hon om året med cellgifter, och om sitt nya styrkeprov – att skriva en bok!

Den 13 mars fyller jag ett år. Ett år med cellgifter.

Så lång tid har det faktiskt gått sedan jag satt den där hemska dagen och fick ett potentiellt dödsbesked serverat över ett nystädat läkarskrivbord på Karolinska sjukhuset i Solna.

Ett års kamp med inre strider, skelettvärk och sömnlösa nätter. När det har varit som värst har kroppen legat värnlös i en soffa knockad av gifternas krig där både cancercellerna och de oskyldiga röda och vita blodkropparna dragits med i samma attack.
Ett krig skonar ingen.
Ett krig är aldrig rättvist.

 

Det har gått ett år – men kampen fortsätter. Hjärntumören har inte gett upp och inte jag heller. Visst, jag däckas ibland av mentala svackor eller fysiska smärtor, men det finns också dagar då jag skrattande känner att jag fått in en rak höger på min motståndare.

Som under ToppHälsas skidläger i Sunne och Selma Spa i januari till exempel, då jag trotsade sviterna från den sjätte cellgiftsbehandlingen och åkte skidor två timmar i sträck. Visserligen i ett lugnt tempo och i ett spår utan backar (backar är ett otyg för någon med taskig balans!) men ändå med så mycket frenesi att jag vaknade med träningsvärk dagen efter. Ha, där fick du, tumören tänkte jag medan jag njöt av en positiv värk i kroppen. En värk som betydde liv, inte död. Att utmana sig själv på en duell är att utvecklas som människa, och efter skidhelgen i Värmland blev det tydligt att jag inte var ensam om att tycka det.

Det är inte så länge sedan som det mesta handlade om att vara så bra som möjligt i vad man företog sig. Stod man på startlinjen i ett lopp skulle tiden vara personligt rekord, tävlingsinstinkten regerade. I dag tycker jag mig märka en attitydförändring. Åtminstone bland alla de läsare som jag möter på våra resor eller event. I dag är det inte resultatet, tiden eller placeringen som är det viktiga – det är utmaningen.

Att bestämma sig för att genomföra ett maraton, ett Vasalopp, klassikern … Det är DET som triggar. Till och med i den närmaste bekantskapskretsen ser jag vänner som utan minsta erfarenhet eller tidigare visat intresse plötsligt bestämmer sig för att skida Tjejvasan. Jag är ju själv likadan.

Kortvasan hade jag ju bestämt mig för, trots att jag bara har ett år på skidor bakom mig. Ett år med skidåkning på slät mark, det vill säga. Det var det jag ville genomföra. Trots cellgifter och cancerhelvetet. Nu inser jag att kroppen inte orkar, så just den utmaningen får vila till nästa år. Istället tröstar jag mig med andra – inte så fysiska – styrkeprov. Jag får skräckrysningar i hela kroppen när jag skriver det men: Jag ska skriva min första bok under 2014! Wiii!

Men som den fantastiska äventyrerskan Renata Chlumska säger i en exklusiv intervju med ToppHälsa: ”Det svåra är inte att bestiga Mount Everest, utan att bli låta”, och så tänker jag också. Så en bok får det bli.

Missa förresten inte reportaget på sidan 24. Att läsa om Renata, den nyblivna singel-trebarnsmamman och alla hennes utmaningar, ger mig nästan gåshud. Hon tänker så rätt! Trots motgångar i livet hittar hon guldkorn och vinner mark för varje mental bergstopp hon kliver över. Grymt inspirerande!

Avslutningsvis: Tack för att ni finns och fortsätt att skriva till mig och berätta om ERA utmaningar under 2014 så peppar vi varandra!
Kram!