I Pamela Anderssons senaste krönika berättar hon om segern mot den vilande hjärntumören.

CANCER. Du behöver inte gå på cellgifter längre”. Precis så sa han. Läkaren som fick min haka att falla ner i pur förvåning, ögonen att tåras och hjärnan att bli förvirrad.

Var det ett bra eller ett dåligt besked? Inga cellgifter på grund av att det är kört? Eller inga cellgifter tack vare att de inte behövs för att…

Jag vågade inte ens tänka tanken helt ut.

”Som det ser ut nu så vilar tumören, vi ser något mitt i den men vi kan inte utröna om det är aktivitet eller en ärrbildning, och den har inte förändrats på flera månader. Vi vet inte vad som händer i framtiden, den kan hålla sig lugn i ett år, två år, kanske fem-tio år, men just nu behöver du inga cellgifter.”

Jag släppte lös de otåliga tårarna som bankade ivrigt på ögonlocken. Ostyriga, som lekskolebarn, dansade de nedför kinderna i samma fart som om det gällde att komma först till Gröna Lund-gungan.

Jag vann. Herregud, jag vann!

Visserligen en delseger, läkarna är noga med sånt, men eftersom jag alltid tar ut bra saker i förskott knöt jag min sargade näve och väste ett lågt ”Yes!” samtidigt som de goda cellerna i min kropp (de som fortfarande kunde stå upp) slog volter, dansade jenka och high-fivade varann så att hjärtat slog ojämna slag av oväsendet.

Den nionde cellgiftsbehandlingen tillsammans med en lååång New York-tjejmil i Central Park i juni knäckte kroppen och psyket. Ända fram till nu har jag kämpat mot skelett- smärtorna som stundtals fjädrat fast kroppen i sängliggande läge, och det har mest varit invärtes som det har dansats. Utvärtes har det mest varit rullatorläge. Allt har varit smärtsamt; att skriva, att gå, att resa sig ur sängen.

Psyket har ärligt talat haft svårt att förstå att det är över (för en tid åtminstone). Hur tacklar man ett bra besked samtidigt som kroppen bara känns tyngre, ondare och sårbarare?

Cellgifterna har fortsatt att skörda offer, mina små krigare har inte förstått att det är vapenvila nu. De drar vidare och slår ner friska blodkroppar och benmärgen i sin väg mot tumören som ligger där fast förankrad i min hjärna.

Tanken på segern har hjälpt.
Tankarna på att jag snart kan resa mig upp utan att kvida, att jag snart orkar gå så fort så att jag kan höra pulsarna slå igen. Kanske, kanske kan jag snart följa Lofsans löparskola och träningsprogram (sidan 49) och sakta börja bygga upp mig igen. Känna musklerna arbeta, lyfta armarna utan att gråta.

Före hjärnoperationen för två år sedan hade jag som lägst en vilopuls på 48 slag, i veckan låg den på 75 som lägst när jag sov på natten.

Jag har tappat allt konditionsmässigt. Men det viktigaste: jag har inte tappat viljan! Inte tappat glöden att börja om! 
Sakta, sakta ska den här hösten bli en nystart som vi så ofta skriver om här i ToppHälsa.

För några veckor sedan sa jag ”ja” till min personliga tränare, sambo och soulmate i ett fantastiskt bröllop på Villa Långbers och Tällberg. Nu säger jag ”ja” till livet och träningen igen. Tack för att ni är med mig.

Nu kör vi!