I Pamela Anderssons senaste krönika berättar hon om den gången hon kände sig som Queen Of Fucking Everything. Och den fortsatt vilande tumören.

Oj, vilken månad det här har varit! Mejlen har vällt in, tidningsrubrikerna har avlöst varandra, vi har blivit Sveriges första mobila magasin och allt toppades av fantastiska siffror i Orvesto (en slags räckviddsundersökning av svensk media) där vi fick ett kvitto på att ToppHälsa är en av de svenska tidningar som skjutit i höjden och att vi som magasin aldrig varit större!

Dessutom har jag blivit prisad för mina krönikor i just den här tidningen och för min blogg på topphalsa.se när jag vann Cancerrehabfondens stora journalistpris på en gala den 4 mars!

Jag är så omtumlad över alla gratulationer, så oerhört glad och tacksam, och just som jag gick runt med ett brett leende på läpparna och kände mig som Queen Of Fucking Everything blev jag kallad till Karolinska sjukhuset för en statusuppdatering av min cancer i hjärnan.

Drottningkronan föll på sned, de självsäkra stegen blev tveksamma och i hjärtat blandade sig lyckan över tidningens framgångar med de rädda hjärtslagen hos någon som står inför ett oväntat och plötsligt möte med ödet.
Det var ju ett tag sedan sist.
När jag slutade med cellgifterna i juli var det för att tumören såg ut att vila och för att kroppen inte orkade längre. 17 månader med konstanta behandlingar hade skördat sina offer och i min kropp flämtade blodkropparna, Hb-värdet och skelettet efter luft. Hösten har varit en enda lång kamp för att hitta styrkan igen, att väcka de onda musklerna och att sakta ge skelettet tid att reparera sig efter den depression som verkligen gjort skäl för sitt namn.

Man är mentalt liten när man sitter där fram- för ett kliniskt rent skrivbord och inväntar ett leva-eller-dö-besked av en man i vit rock.

Liten, rädd och oerhört skör.

Låt beskedet vara bra, låt orden lindra och trösta, inga taggiga kanter, inga hårda diagnoser. Jag orkar inte. Jag vill vaggas in i ett moln av förtröstan och framtidstro, bäras ut på osynliga starka armar som håller mig ömt där jag ligger glädjerusig och yr med ett sinne så lätt att det hotar att sväva i väg om jag inte besinnar mig.

Snälla livet.

”Tager du denna chefredaktör, att låta få leva ytterligare en tid här på jorden?”

”Ja.”
Livet sa JA!
 Och jag dansade ut på gatan med rosor på kinden och solsken i blick. Tumören fortsätter att vila och livet kan fortsätta, både med familjen, vännerna – och med tidningen och redaktionen.

Jag hoppas att ni fortsätter att mejla mig om vad ni tycker om att
ni nu också kan få rörligt material som bonus när ni köper ToppHälsa? (För er som inte är igång än: följ bara instruktionerna i senaste numret och ladda ner gratisappen Actable till din mobil och följ med på våra mobila sidor!)

Sköt om er nu och glöm inte att leva i härvaro (mitt favoritord).

Här och nu.

Kram och tack för att ni finns!