Att vråla och svära som Ronja Rövardotter, att gråta i smyg och att resa sig igen. Och så lite kondition på det. Det handlar Pamela Anderssons senaste krönika om.

Tänk att kondition ska vara en sådan färskvara! Efter en vinter där kroppen fått kämpa mera mot cellgifter och skelettvärk än mot hårda skidspår och stavgång i backe känner jag mig både orkeslös och lite sorgsen.

Visst är jag enormt tacksam för att viljan finns att jobba, resa och umgås med vänner (på lagom nivå), men det står nu klart att vinterns kämpande mot cancern har sugit hårt på energilagret.

I dag är jag nere på noll igen.

Noll kondition.

Noll muskelstyrka.

Jag som tyckte att jag hade byggt upp en sådan grund att stå på – nu är det mesta borta och det gör mig lite ledsen.

”Tålamod” säger läkarna. ”Tålamod” säger mina vänner. Men det är just det: jag är så less på att ha tålamod med allt! I mina sämsta stunder har jag lust att bara skrika ut min ilska mot sjukdomen som drabbat mig och så många andra. Det går inte en dag utan att jag får mail eller meddelanden på facebook om människor, ToppHälsa-läsare, som går igenom samma sak eller har vänner och familj som gått igenom cancerfasen, och ni ska veta att jag skriker av ilska för er också.

Man måste få utbrott för arg-tankarna ibland. Vråla och svära som Ronja Rövardotter gör i skogen när hon tror att ingen hör.

Superwoman, kallar min läkare mig och jag blir glad när han säger det. Jag vill vara superwoman och orka allt, kunna allt och ge järnet i alla lägen.

Jag vill att kämpaglöden ska brinna bakom pannbandet – och det gör den också för det mesta.

Men som så många av er som hör av er skriver: man måste få vara liten och ledsen ibland också. Det är bara de starka som vågar visa svaghet.

Jag tänker på det när jag gråter i smyg, för att barnen inte ska se – och det känns bättre då, jag är fortfarande stark i sorgen.

Däremot tror jag att det är viktigt att bara ge sig själv en begränsad tid av svaghet, risken för att bli deprimerad eller orkeslös en längre tid är stor om man går omkring och tycker synd om sig själv.

Så jag gråter ända in i kaklet någon timme och sedan gör jag som Thorsten Flinck: jag reser mig igen.

Det får gälla konditionen också.

I vår stora löparspecial i det här numret har vi till exempel ett program för nybörjare som löparproffset Maria Akraka har utformat (sidan 48), och det tänkte jag börja med så snart skelettvärken försvinner. Steg för steg tänker jag ge kroppen hopp igen, och även om jag får traggla om nybörjarprogrammet var fjärde eller sjätte vecka i takt med cellgiftsbehandlingarna är det ju bättre än att inte göra någonting!

Målet är att göra om Tjejmilen i New York på ToppHälsas resa i juni och sedan förstås ToppLoppet i september. Jag hoppas att ni hänger på och springer Hagaparken runt, 5 km eller milen, den 20 september! Läs hur ni anmäler er på sidan 93.

Kan jag så kan ni, mina vänner.

Allt som krävs är lite tålamod…

Kram!