När Johanna Toftby fick diagnosen panikångest ordinerade läkaren träning. Det blev hennes räddning. Nu längtar hon efter bröllop med sin stekar-Janne – och självklart ska det ske i kyrkan.

Doktorn ställde diagnosen ”panik-ångest” och ordinerade ”trettio om dagen”.

”Lugnande piller?” sa Johanna Toftby.

”Nej, minuters träning. Ut och svettas!”

Och där vände det.

Från andnöd i rulltrappan till harmoni i löparspåret. Ny livslust och nya drömmar. Bultande hjärta, pipande lungor och pärlande panna – men av helt andra skäl än att en isklo kramar hjärtat och får tankarna att skena som en ponny i galopp-SM (mer om det senare).

– Jag har skymtat den där läkaren på Ica hemma i stan, men inte vågat gå fram och ge honom den bamsekram han förtjänar. Jag skulle vilja säga: ”Du räddade mitt liv, vet du det?”

För det här är en intervju som i stort sett kan välja vilket ackord som helst. Dur eller moll. Optimism eller melankoli.

Johanna Toftby: ”Trodde jag skulle dö”

Johanna Toftby må vid både första och andra anblicken framstå som ett sprudlande energipaket; en obotligt glad småstadsmorsa med båda gymnastikskorna tryggt parkerade i den västgötska myllan. Klar blick och sockerdricksbubblande skratt.

Och ändå …

”Ångest är min arvedel” skrev Pär Lagerkvist i en klassisk dikt och även en Skövdetjej som mestadels har ork att omfamna hela världen, har stundtals varit i det öde landet och vänt.

En son som dog.

Ett äktenskap som sprack.

En blogg som utlöste hatattacker på nätet.

Och så den där panikångesten, som en dag slog ner som en blixt, när hon stod i en rulltrappa med sin andra dotter i magen.

– Första tanken var att jag hade drabbats av hjärtattack. Det bara small till i bröstet, som av en explosion. Jag fick ingen luft. Trodde jag skulle dö.

Det blev ambulans till akuten. En läkare konstaterade att hon hade ”labilt hjärta”.

”Det betyder att din åkomma snarare sitter i själen. Har du kanske varit med om något väldigt jobbigt känslomässigt?”

Miste sitt första barn

– Det hade jag ju. 22 år gammal miste jag mitt första barn. Louis hade drabbats av en infektion när vattnet gick redan i vecka 21. Han dog 1,5 timme efter förlossningen. Det var mitt livs första riktiga bakslag. Nej, fel ord. Det var en stor, fet jävla käftsmäll, en tung kris, den värsta jag någonsin upplevt.

– Dittills hade allt gått som på räls. Jag hade haft en bra barndom, mått jättebra som tonåring och slutligen träffat mannen i mitt liv, trodde jag. En musiker som var elva år äldre. Allt kändes så helrätt. Det var självklart att vi skulle skaffa det här kärleksbarnet ihop.

Så här efteråt kan hon tycka att hon ändå försökte hantera sorgen enligt handboken. Hon la inte locket på. Satte in en dödsannons i lokaltidningen. Började skriva dagbok. Pratade om lille Louis med alla som ville lyssna.

– Problemet var bara att många tycktes rädda att prata om döden. Man sneddade snabbt över gatan när jag kom gående där på trottoaren med min sorg. Telefonen blev plötsligt tystare. Så ock min man. Där började vi glida ifrån varandra, han och jag. Även om det tog flera år och två barn till, innan vi insåg det.

Sökte till ”Ensam mamma söker”

Delar av den efterföljande historien är bekant för stora delar av svenska folket. I Ensam mamma söker blev Johanna Toftby, med sitt smittande skratt och snabba tempo, något av hela nationens fästmö. Varför anmälde hon sig? Som terapi? För att bli känd?

– För att programmet var Sveriges största kontaktannons och jag verkligen kände mig mogen att träffa en trevlig kille. Jag är i grunden en gammaldags romantiker. Förlorar aldrig tron på den stora kärleken.

– Men sedan ville jag vara med om ett äventyr också. Komma ut och se Sverige. Jag har alltid gillat fart och fläkt. Alltid hatat när julafton är över eller kalaset slut. Träffa nya människor är det roligaste jag vet.

Vad sa din ex-make?

– Han fick först ge sitt godkännande förstås.

Och döttrarna?

– De också. Och de älskade att se sig själva i teve. Det händer än i dag, nio år senare, att de plockar fram de gamla inspelningarna och gapskrattar.

johanna-toftby-barn

Vad dras du till hos en man?

– Glädje, utstrålning och energi. Fina ögon. Och så ska han ta mig med storm. Jag gillar toastmaster­killar, de där som vet hur man för sig inför folk och som klarar att hålla i många trådar. Som är utåtriktade och kan ta för sig. Annars tar jag över helt.

Hon hittade sin ”toastmaster” för fyra år sedan. Stekar-Janne Fors från Göteborg hade redan avverkat flera ensamma tevemammor, när gemensamma kompisar förde dem samman. Johanna intygar att han uppfyller alla kraven.

johanna-toftby-pojkvän

– Jag älskar honom galet mycket. Vi trivs så bra ihop. Han är mannen jag ska gifta mig med. Fast kolla här på Facebook där han lagt ut bild på sig själv i smoking. Den är ju lite … ja, han får ju skylla sig själv om han kallas ”stekare”, om man säger så, ha ha.

Sin första kille hade Johanna Toftby i sexan. Hon höll ihop med ”Markus från Åsarp” i närmare tre år.

– Man frågade chans och sedan, ja, alltsammans var hemskt gulligt. Mina föräldrar fick ringa hans föräldrar och fråga om jag fick sova över i hans pojkrum. På en madrass på golvet, förstås.

Och där låg du snällt hela natten?

– Nej, det är klart att jag inte gjorde, ha ha.

Hon berättar om uppväxten i västgötska Åsarp, två mil söder om Falköping. Om kärnfamiljen med tre småsystrar och nära till den äldre generationen. Om falurött, vita knutar, svenska flaggan på en stång, 60 mjölkkor och med tiden tio ridhästar.

– Bättre uppväxt kan ingen ha. Jag fick min första häst, Miranda, när jag var tio. For snart land och rike runt och tävlade. Vann till och med galopp-SM för ponny. Pappa Jan körde hästbussen. En underbar, ödmjuk man. Alltid trevlig, go och glad mot folk. Och mycket musikalisk.

– Pappa kan spela piano, nyckelharpa, dragspel och fiol, och lärde mig spela orgel när jag var tre. Han stod bredvid och trampade eftersom jag inte nådde ner till pedalerna. Att jag senare kom att jobba som musiklärare är hans förtjänst.

Från mamma Annika har hon i gengäld sitt temperament, menar hon.

– Dessutom var hon duktig på att laga hälsosam mat. Jag växte upp med groddar, skalpotatis, dillkött …, allting hemmagjort. Fast på den tiden tyckte jag förstås det var pesten att aldrig få äta pommes frites eller Skogaholmslimpa. Men mamma hade framför allt en energi och lust att röra sig som jag har ärvt. Hon har alltid tränat. Var den i byn som höll i gympagrupperna.

Hur var du själv i gymnastik?

– Jag gillade det mesta i skolan, speciellt praktiska ämnen. Hade högsta betyg i musik, hemkunskap, barnkunskap och idrott. Ägde en explosivitet som gjorde att jag alltid lyckades bra i skolmästerskapen på 60 eller 100 meter. Orientering, däremot … En gång i sjuan haffade jag och min kompis en av de duktigaste killarna i skogen och bad att få tjuvtitta på hans stämplar. Sedan kopierade vi dem med våra örhängen. Det kröp fram efteråt att vi hade fuskat och mamma var inte glad.

Hur var er mor–dotter-relation?

– Frågar jag mamma i dag säger hon: ”Du var en fantastisk dotter.” Men jag minns att vi hade rätt mycket konflikter när jag var i puberteten. I skolan var jag duktig, hemma uppkäftig. När mamma kallades till kvartssamtal i skolan, trodde hon nästan att hon och läraren pratade om olika flickor.

Vilket råd skulle du ha gett dig själv som 15-åring?

– Att kanske stanna upp en smula ibland. Ta en paus och andas lite.

Drömjobb som ung?

– Först barnmorska, sedan tävlingsryttare. Frisör kom rätt sent. Och så funderade jag faktiskt på att bli kantor ett tag.

Gick du i kyrkan?

– Jag har alltid gillat svenska kyrkan. Jag vill gifta mig med Janne där. Som barn sjöng jag i kyrkokören, det fanns något tryggt, vackert och pampigt som jag drogs till. Luciatåg var det bästa jag visste och jag började öva julsånger redan i september.

Du tror på Gud?

– Ja, därför tror jag också att jag ska få träffa Louis igen. Det är lite märkligt: som hypokondriker är jag rädd för döden, men samtidigt inte rädd alls. Jag tycker om att gå till minneslunden. Finner en sorts ro i tron att det finns en mening med allt som händer – även om jag självklart inte såg någon mening med att Louis försvann.

Men gudstron hjälpte inte mot panikångesten?

– Nej, och inte heller att skaffa nya barn, trots att det kändes självklart. Jag ville ju gå vidare i livet. Så här efteråt ser jag att det även här kanske gick en smula för snabbt. Jag hade helt enkelt inte bearbetat sorgen klart. Och det blev bara värre för varje ny graviditet. När Marilyn föddes upplevde jag bara en stor tomhet, även om jag var överlycklig för att hon kom. Jag deppade ihop totalt. Kunde inte sova. Hamnade till slut hos en psykolog, men var i början så svag att jag bara kunde ligga på golvet och prata med henne i tio minuter. Efteråt avslöjade hon att hon hade varit mycket orolig för mig. Jag var ju helt slut. Det var först när hon fick mig att inse att knuten var mitt döda barn, som det började vända. ”Varje gång du föder ett barn, går du igenom sorgen igen”, sa hon.

Men den som verkligen knäckte nöten, den som verkligen fick Johanna Toftby tillbaka på banan, var alltså en läkare som inte ville skriva ut psykofarmaka, däremot motion.

– Han sa: ”Jag ska ge dig ett recept. Du ska börja träna igen.” Jag nästan skrek: ”Är du helt galen? Ska jag inte få någon medicin som tar bort det här monstret ur min kropp?!”

Men han hade rätt?

– Visst hade han. Mitt tränande hade under flera år legat i en svacka. Nu började jag ut och gå, först kortare sträckor, sedan längre. Plötsligt sov jag igen. Huvudvärken försvann. Efter ett tag orkade jag gå på gym och lyfta skrot. Insåg att jag fullkomligt älskade gruppass med mycket musik och bodypump. Sedan dess mår jag jättebra igen.

johanna-toftby-blogg

Ingen ångest alls?

– Jo, jag kan få föraningar om jag stressat mycket eller sovit för lite. Men panikattackerna skrämmer mig inte längre. Jag låter den komma och vet att den går över inom några minuter, bara jag tar det lugnt och andas djupt.

Några speciella regler när det gäller mat och alkohol?

– Inte mer än att jag försöker njuta av livet. Jag älskar att laga mat, har alltid drömt om stor familj och stora grytor. Fast jag hade en liten kostsvacka när jag träffade Janne. Var ensamma mamman som bakade lite för mycket. Vägde 13–14 kilo för mycket. Vilket å andra sidan känns lite bra i dag. Janne fastnade alltså inte för en slank skönhet, utan för en glad liten julgris, ha ha.

Tar kommandot med sin egen blogg

Cool pojkvän, kärleksfulla tonårsbarn, goda middagar, gott löpsteg, inspiratör för tusentals med sin feelgood-blogg. Men visst har det också funnits en baksida av kändisskapet.

– Jag var beredd på att ett program med 800 000 tittare skulle orsaka en mediakarusell, men inte på att det fanns så mycket hat, klankande och kaos på nätet. Jag utmålades av vissa som någon som gjorde allt för att få uppmärksamhet, fast jag i själva verket bara sökte äventyret. Jag älskar ju att vara med när det händer saker. Brinner mer för att göra andra glada än för att roa mig själv. Men i det här landet är det tydligen skamligt och fult att synas för mycket.

I dag, då?

– Jag tog hjälp av en mediatränare som gav mig rådet att själv ta kommandot, att köra min egen blogg och därmed förekomma kritikerna. I dag läser jag inte längre allt som skrivs och bemöter inga påhopp. Hat föder hat, så är det bara.

Text: Petter Karlsson, Foto: Kristian Pohl, Hår och makeup: Anna Frid

NYHET! Kolla in vår nya yogakurs som guidar dig till ett skönare liv – på bara 10 veckor!

Yoga & yinyoga – bli smidig, stark och stressfri på 10 veckor!

Yoga motverkar stress och depression, minskar värk i nacke och rygg, stärker hjärtat och gör dig smidig och stark. I den här kursen får du konkreta och användbara verktyg som hjälper dig att hitta en mer hälsosam livsstil i förenlighet med yogans filosofi. 

Pris: 799 kr