Topphälsas chefredaktör Pamela Andersson Alselind om dagar när livet känns i varenda por.

Det finns en serieruta från Nalle Puh som jag har i min dator och som jag tittar på då och då. Det är Puh och Nasse som sakta traskar i snön. Det ser lite kallt och ruskigt ut och de går bortåt mot en vit horisont, jag ser deras ryggar och tänker att de snart försvinner bakom de kala träden. Men det är inte bilden jag fastnat för, även om den genomsyrar evig vänskap. Det är deras konversation.

”Vilken dag är det?” frågar Nalle Puh.

”Det är idag”, svarar Nasse.

”Å, det är min favoritdag!” säger Puh.

Bang! Just de tre korta meningarna träffar mig alltid mitt i hjärtat.

Det är ju så rätt! Att vakna varje morgon och börja dagen med den inställningen – då kan det ju inte bli annat än bra!

I dag ska bli en favoritdag, en dag när jag känner mig stark, när jag ska möta människor med ett leende, en dag när jag ska känna in livet i varenda por.

Men det går inte alltid som man tänker sig, det händer något på jobbet, barnen slåss vid frukostbordet så att man trots att man bestämt sig ändå tappar tålamodet, eller så blir man bestulen på bussen hem.

Jag har den senaste tiden kastats mellan högt och lågt, skratt och tårar, liv och död. När jag skriver det här har jag för bara 24 timmar sedan begravt min styvfar, en älskad bonuspappa och bonusmorfar som i 30 år funnits i mitt liv och som har lämnat ett enormt tomrum efter sig.

Och för en tid sedan fick jag ett fantastiskt sms-besked (!) från min läkare att tumören i min hjärna fortsätter att hålla sig lugn.

Det är tvära kast mellan hopp och förtvivlan och ibland är det lätt att tappa fotfästet och falla. Jag famlar efter något att greppa tag i och fokus är mitt vapen för att kunna gå vidare. Jag känner att jag blir starkare och starkare, och under vår träningsvecka i Palma var det första gången på två och ett halvt år som jag återhämtade mig på natten.

PT-maken har sedan min hjärntumör upptäcktes följt min träning och återhämtning genom ett pulsband som jag bär och ofta sover med på natten. I takt med att cancern slog ut styrka och kondition präglades också sömnen av oro och stress. Trots att jag känt mig på g har cellerna kämpat i smyg med att orka. På nätterna när jag sovit har min underbara kropp fortsatt att kämpa för mitt liv. Den har aldrig vilat.

Förrän nu.

Efter första natten på Mallis visade resultatet (det vill säga hjärtfrekvensvariationen som pulsbandet mäter) för första gången sedan maj 2013 en kurva som pekar uppåt! Den andra natten – efter två för mig hårda träningspass – visade det fortsatt tumme upp. Och så är det fortfarade. Jag och maken vaknar varje morgon, skakar på huvudet av förundran och bara ler.

Vilken dag det är?

Idag.

Min favoritdag.