Topphälsas chefredaktör Pamela Andersson Alselind om att plötsligt lära sig nya språk – och om att förlora förmågan att tala de man redan kan.

För många år sedan såg jag en film med John Travolta, Fenomen, som handlade om att han en natt föll ihop och när han vaknade till var hans liv helt förändrat. Helt plötsligt arbetade hans hjärna på ett annat sätt och han kunde plötsligt lära sig nya språk som han inte hade kunnat innan. Jag tänker ofta på den filmen eftersom den påminner mig om mitt eget öde. Fast tvärtom.

När jag vaknade upp efter ett grovt epileptiskt anfall på en sjukhustoalett hade jag inget språk kvar. Min hjärntumör visade sig ligga mitt i talcentrum och ingen kunde svara på om jag någonsin skulle kunna prata ordentligt igen.

Jag minns den sista dagen på redaktionen innan operationen när vår nuvarande redaktionschef Catharina ställde sig upp och lite genant å de andra arbetskamraternas vägnar berättade att de gjort en skylt med vad de tyckte var den fras jag använde mest så att jag skulle kunna hålla upp den utifall det värsta inträffade: Att jag inte skulle kunna kommunicera.

På skylten stod det: ”Gör om – gör rätt”.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Att mina kolleger vågade skämta med mig om min skräck att förlora talet var ett tecken på att de kände mig, att det var ett stort och befriande garv som jag som mest behövde innan paniken inför operationen och det fortsatta (?) livet tog över.

Ni som har träffat mig på alla våra träningsresor eller andra tillfällen vet att jag tränat upp mitt språk igen, och den kampen har varit svårare än vad jag kanske har avslöjat. Det går inte en dag utan att jag jobbar med att kunna prata obehindrat, tumören ligger liksom i vägen för orden som fortfarande ibland kommer ut fel då och då. Jag måste vara koncentrerad, annars funkar det inte.

Däremot – som inte många vet – tappade jag de andra språken. Engelskan, franskan och spanskan som jag kunde innan. Jag kan fortfarande läsa dem och vet exakt hur alla ord ska uttalas – men jag kan inte få ut dem ur munnen och det är stundtals fruktansvärt frustrerande.

I somras fick jag en förfrågan om att prata på engelska inför 250 utvalda personer från 16 länder, och jag tackade ja direkt. Att anta utmaningar är att känna att man lever. Att våga något man inte riktigt kan är både utvecklande och berikande och jag såg det faktiskt som en chans att lära om språket som cancern tog ifrån mig.

När jag stod där på scenen förra veckan och hörde min egen röst hitta orden och det rätta uttalet fylldes jag av ett enormt lyckorus. Det gick! Jag gjorde det!

John Travolta dog av sin tumör i filmen. 

Jag lever fortfarande. Och jag kommer aldrig att ge upp.

NUVARANDE Krönika: John Travolta och jag
NÄSTA Bilder från ToppLoppet 2016