Beskedet kom utan förvarning: Du har bröstcancer. – Mitt liv rämnade, jag trodde jag skulle dö, säger Ulrika Palmcrantz, 46. Men efter en tuff behandling med operation och cellgifter återvände hon till livet – tack vare en hundvalp.

CANCER. Det började med ett brev. ”Bilderna som togs vid undersökningen är inte tillräckligt säkra för bedömning”, stod det.

Tre dagar tidigare hade Ulrika Palmcrantz varit på mammografi på Sankt Görans sjukhus i Stockholm. En rutinundersökning. Men de tidigare gångerna hade ingen bett henne komma tillbaka.

Brevet kom den 12 mars 2010. Den dagen började en tuff period i Ulrikas liv.

Hon hade redan gått igenom några dramatiska år med mycket sorg. Hennes far hade dött i leukemi och hennes äldre syster hade även hon haft bröstcancer. Det var som om smärtkvoten var fylld.

– Jag trodde att 2010 skulle bli ett bra år. Som om jag hade något som skyddade mig efter det som varit svårt, säger hon och tillägger:

– Man har ju något slags naiv tro att man ska bli belönad om man har haft det jobbigt. Som om en balans självklart kommer att infinna sig. Men någon sådan rättvisa finns ju inte.

Brevet. Vad betydde det? Oro. Förtröstan. Allt på en gång. Ulrika kände på sina bröst. Vänster bröst, här är ju något! En stor knöl. Alldeles tydligt.

En vecka senare var hon tillbaka på sjukhuset. Nya bilder, många bilder. Bara vänster bröst. En läkare sa: ”Det är nog bara sammanvuxna körtlar, du har så täta bröst.” En annan: ”Oavsett var det är du har där så ska det bort.

Förbered dig på en tårtbitsoperation.” Han berättade också att hon skulle strålas.

Ulrika höll andan. Nu kan det inte bli värre, tänkte hon. Hon promenerade hela vägen hem. Grät.

”Jag har bröstcancer”

Den 22 mars blev cancerdomen ett faktum, och Ulrikas värld rämnade. Hon hade trott att det inte kunde bli värre. Att hon skulle bli 89 år gammal som sin mormor. Nu var hon rädd. Hon längtade efter tröst men kunde inte ta emot någon.

– När människor sa till mig att prognoserna för bröstcancer var goda fann jag ingen tröst. Jag fick veta att 80 procent överlever, men för mig betydde det att 20 procent dör. Jag längtade efter lugn och ro, men livet var mörker. Jag hade tappat kontrollen och behövde struktur för att orka.
Så, ordning och reda, jobb, saker att göra – allt för att glömma, gömma och slippa tänka på sjukdomen.

– Min man stöttade mig på ett konkret sätt, skjutsade mig, hämtade mig, fanns. Och barnen hjälpte mig genom sin blotta existens. De var som vanligt och behövde mig. De blev en påminnelse om att aldrig ge upp. Jag jobbade, var sysselsatt. För när allt var ungefär som vanligt var det som pågick i mitt bröst inte lika läskigt.

Ändå, den där hinnan mellan henne och omgivningen var konstant. Livet runtomkring var som en film, men hon hade ingen roll i den.

– Mina sinnen var mer vakna än vanligt och registrerade allt. Ändå var jag inte där. Jag var vidöppen och samtidigt avskärmad. Och ljuden var dova, som i en dröm. Jag kunde verka lugn och säga: ”Jag har bröstcancer.” Men utan förvarning kom gråten. Gränsen mellan den skenbara kontrollen och förtvivlan var mycket tunn.

Utan förvarning bär man på en dödlig sjukdom

I sin bok Bröstresan (Frank förlag) skriver hon: ”Det syns ingenting. Känns inte heller. Man kan cykla till jobbet – fram och tillbaka varje dag – och man kan hämta barn och laga middagar och stå och frysa vid fotbollsplaner och förhöra engelskaglosor och somna framför teven på kvällarna, allt det där kan man göra i veckor och månader utan att känna någonting. Tills en mammografiundersökning kommer och talar om att nu är det cancer i hela bröstet.”

– Det är väl det som får en att tappa kontrollen. Utan förvarning får man veta att man bär på en dödlig sjukdom. Att man har ett monster som äter av en där inne. Jag frågade min svåger, som är läkare: ”Hur länge hade jag kunnat leva med min bröstcancer om den inte hade upptäckts och jag inte hade fått vård?” ”Tre–fyra år kanske”, svarade han.

Lång och smärtsam behandling

Våren 2010 följer sedan en lång och smärtsam behandling. Först en operation av lymfkörtlarna. Så ett nytt besked. Tumören var 6–7 centimeter och hela bröstet måste tas bort. Ny operation. Sedan cellgifter i fem månader och därefter strålning i fem veckor.

Före operationen låg Ulrika i sjukhussängen och tog avsked av sitt bröst, klappade det. Gläntade på lakanet och kikade. Hur skulle hon se ut sedan?

– Jag tänkte – hur ska det bli, kommer jag att känna mig stympad, hur känns bröstet med en protes? Det var lättare att tänka på sådana ”små” saker än den faktiska sanningen – att jag faktiskt skulle kunna dö. Tappa allt hår, ta bort ett bröst – det är konstigt vad man kan vänja sig vid. Bara man får bli frisk accepterar man vad som helst, säger Ulrika.

När midsommar närmade sig fick hon sin första cellgiftsbehandling. Läkaren sa att de betraktade henne som frisk, att cancern var borta. Men att de behövde ge henne den här tuffa behandlingen för att cancern inte skulle komma tillbaka. Cellgifterna fick henne att må fruktansvärt illa. Hon kräktes, kräktes och kräktes i en vecka.

Två veckor senare: Håret rasar! Inom en dryg vecka har nästan allt hår lämnat hennes kropp. Hon skriver: ”Allt jag fruktade har hänt. Bröstet är borta, håret faller. Det konstiga är att jag inte gråter nu. Att det inte är nu det är värst. Nu har jag ett arbete att uträtta. Jag ska igenom det här.”

– Jag tänkte i skarpare banor, på livet, på pappa, på hur ändligt allt är. Jag sa till mig själv att se till att leva, vara närvarande. Vara sann mot dig själv, styra livet mer. Inte bara låta det flyta på. Allt detta vet man ju, men det var som om jag tog in det i hela mitt väsen.

Hur lever du nu, jämfört med tidigare?

– Numera tänker jag inte bara. Jag gör det jag tänker. Jag försöker hålla i rodret lite hårdare, sträva mot mina drömmar. Det kan handla om stort som smått, att göra det som känns rätt.

I slutet av september återvände livet i form av valpen Parker. En slank liten whippet. Han var sammetslen, tigerrandig och fin. ”Bort med sjukdom och död, här ska livet in!” står det i Ulrikas dagbok.

– Äntligen hamnade fokus någon annanstans. Det handlade inte längre om olika datum och hur jag mådde. När Parker kom till oss var det som om vi tackade ja till livet. Vi höll inte längre i bromsen. I stället för att tänka ”det går inte” tänkte vi ”det kanske visst går”, säger Ulrika och fortsätter:

– Jag tror att det är en träningssak att leva livet fullt ut. Som om vi behöver ruskas om för att inse att livet är här och nu. Många av oss har tappat förmågan att – som barn – vara närvarande. Vi vuxna är hela tiden på väg, men vi vet inte vart. Vi ger oss inte tid att uppleva, för vi springer hela tiden. Livet blir som en actionfilm, och vi hinner inte lagra minnen inom oss.

Hur kan vi nå ögonblicken som ger oss minnen?
– Jag tror att de kommer om vi ger oss tid att landa. Jag har varit lite nonchalant tidigare. Nu inser jag att det är den här kroppen jag har, och jag är rädd om den. Jag vill att den ska fungera.

bröstcancer berättelse

NUVARANDE Ulrika Palmcrantz efter cancern: ”Nu lever jag livet fullt ut”
NÄSTA Så hittar du glädje NU – med enkla heartfulness-metoden!