Efter skitår med skilsmässa och skador har Emma Green landat. Hon är kär igen. Lever samboliv medan hon tålmodigt laddar för OS i Rio. Och letar på Hemnet, för man vet ju aldrig ...

För tio år sedan frågade en liten flicka om man hoppade högre om man var förälskad. Emma Green var inte säker på svaret då. Hon är det inte nu heller.

– Det borde ju vara så. Men istället var det mitt under skilsmässan, när jag mådde som allra sämst, som jag också var som hetast på träning. Jag har kanske aldrig varit en så bra höjdhoppare som då.

Säsongen som gick tog Emma det lugnt och vilade kroppen efter en rad skador. Och hon är kär igen.

Emil Salon är precis som hon hemmahörande i Göteborg, och var tidigare precis som Emma elitidrottare. Men basketbollspelare. Numera pluggar han dock, spelar lite basket vid sidan om.

Du söker dig till killar i branschen?

– Kanske för att det är mest dem jag träffar. Och så gör det saker lite lättare. De är kanske de enda som kan förstå den här … besattheten. Det liv jag lever är ju inte direkt normalt.

Skitåret 2014, som hon kallar det, var inte bara skilsmässa, diskbråck och usla tävlingsresultat. Någonstans mitt i mörkret fanns också ett ljus. Eller rättare sagt flera.

– Jag har aldrig fått så mycket stöd av gamla och nya vänner. Aldrig känt mig lika älskad. Aldrig lärt mig så mycket om mig själv. Kanske heller aldrig känt mig så stark i vissa stunder. Jag förlorade en kärlek, men fick tusen nya vänner.  Mitt liv har visserligen bestått av en massa mindre motgångar, inte minst skador, men blir ändå hela tiden bättre och bättre.

2015 till exempel:

– På det personliga planet har det varit väldigt bra. Friidrottsmässigt upp och ner, men eftersom jag mått så bra utanför träningen, har det också gått bättre.

I OS i Rio borde det gå att slå personbästa…

De senaste årens problem med rygg och upphoppsben har gjort att Emma fått satsa på att läka och bygga upp kroppen.

– Det tar längre tid att få ordning på den än jag trott. Samtidigt har det varit skönt att få paus, låta kroppen och själen få tid.

Bland annat fick hon tid att åka på en helt vanlig sommarsemester med Emil!

Och dagsformen?

– Det känns bra nu, peppar, peppar. Men så fort jag ökar belastningen kommer småskador, och det måste man igenom. När jag lyfter vikter i gymmet är det inga problem, men när farten kommer till, inser man vad det sliter. Det är en balansgång. Jag måste ju utsätta kroppen för belastningen om jag ska hoppa högt. Det gäller att vara lyhörd, se till så man inte går för snabbt fram.

Målet är att bygga upp en hållbar kropp. Att skynda långsamt – ett träningspass i taget. För att på sikt kunna hoppa högre än någonsin.

Kan du slå ditt eget personbästa på 2,01?

– I OS i Rio borde det gå …

Vad går din övre gräns? Kan du hoppa 2,05?

– Definitivt.

2,10?

– Varför inte?

Emma Green är inte längre den blyga tjejen som helst smög i kulisserna när tonårskompisarna testade öl och skaffade killar.

– Jag  är blyg av naturen, det är sant. Men även i skolan fanns det lägen där jag kände mig trygg och säker. Jag såg nyligen en film från när vi skulle spela teater i klassen och hur jag körde med de andra: ”Det är ju eran replik nu!” Det fanns en blick där – jag skulle nästan kalla den aggressiv – som jag annars bara minns från idrottsplatsen.

Friidrotten började Emma Green med tidigt. Pappa Lennart och mamma Maria var lokförare respektive tandläkare, men hade innan dess gjort fina resultat på Västsveriges löparbanor.

– Jag har bra gener, inget snack om saken. Speciellt mamma som hade en grym explosivitet. Från pappa har jag envisheten, att orka hänga i trots att det tar emot. Jag har också en farbror, Göte, som var med i Finnkampen på 400 meter.

De pushade?

– Snarare tvärtom. ”Ska du verkligen satsa så hårt?” sa de ofta. Det blev min tonårsrevolt att satsa hårdare än de tyckte var nyttigt, kan man säga. Nu när jag gått skadad och sa till mamma att jag tänkte ta det lugnt, att det fick ta den tid det tar, sa hon: ”Åh, äntligen!”

Varför är det så viktigt att vara bäst?

– Det är bara en så skön känsla när allting stämmer. Se vad man kan göra med sin egen kropp och sitt psyke. Det är så jädra gött att bara ge järnet och se att kroppen svarar. Men för mig handlar det också om gemenskapen med gänget jag tränar med. Jag är en ensamvarg men söker också hela tiden den där sammanhållningen.

Är det tuffare att skilja sig om man är en offentlig person?

– Ja och nej. Löpsedlarna gör att man får gå igenom den två gånger, kan man säga. Processen förlängs. Men samtidigt är man van att vara omskriven och granskad. Överlag känns det som om sportprofilers privatliv behandlas med mer respekt än exempelvis skådespelares. Jag valde att skriva om skilsmässan på min hemsida, hänvisade till den och sa att jag inte ville eller orkade säga något mer. Kropp och själ behövde tid att reparera sig. Men visst, ett tag försökte jag bara överleva.

Till en början fortsatte Emma jobba med Yannick som tränare. Men i höstas kom beskedet att hon bröt samarbetet. Efter tio år ville hon börja om.

Var det jobbigt att fortsätta ha sitt ex som tränare efter skilsmässan?

– Vad har jag att jämföra med? Kanske har det gjort saker krångligare, kanske inte. Men vi har alltid haft en bra relation på jobbet. Man och hustru har varit svårare. Där misslyckades vi.

Bytet kom för att hon ville ha en nystart, testa nya tankar. Nye tränaren Per Tedenrud flyttade till Göteborg för att Emma skulle kunna stanna kvar i sin hemstad. Hon bor i lägenhet i Majorna med Emil.

Ni har bott där ett tag nu, sugen på förändring?

– Det finns väl planer men inget konkret. Jag trivs jättebra att bo i stan, det gör vi båda, men jag tror vi båda vill bo i hus. Men det är förmodligen inget som sker snart, utan längre fram. Ska man vara lite smart borde man inte flytta förrän OS i Rio är klart …

Du kollar med andra ord på Hemnet ?

– Det kan jag göra även om jag inte ska flytta. Men jag kollar, kanske kan det dyka upp något. Jag hoppas slippa det där att man ”måste” hitta något.

Hur ska man vara för att kunna leva med dig?

– Jag är väldigt envis, extrem, överambitiös, fokuserad … Så det behöver vara någon som ger balans, en lite mer laid back, trygg och sansad person.

Och är sportintresserad?

– Jag är själv inte särskilt sporttokig, faktiskt. Bryr mig enormt om min egen träning och mina egna resultat, men kollar nästan aldrig sport på teve. Många av mina vänner är likadana; de skiter ärligt talat i hur högt jag hoppar och det är skönt. Jag bedöms som vän, inte efter mina prestationer.

”Jag tänker på vad jag äter”

Som höjdhoppare har Emma Green fått svenska folket att bita på naglarna många gånger men aldrig fått så stor uppmärksamheten som när hon under friidrotts-VM i Ryssland målade sina naglar i regnbågens färger som en protest.

– Många sa: ”Så orättvist att du inte får samma gensvar för dina prestationer.” Men jag tänker tvärtom; att det var skönt att få visa att det finns en människa bakom höjdhoppande. Att jag står för bra värderingar. Idrott är ändå bara idrott.

På köpet blev du reklampelare för nagellack. Tänker du mycket på ditt eget utseende?

– Inte jättemycket. Och det tog lång tid innan jag brydde mig alls. Eller om vad jag åt. Sedan … ja, det finns en krock mellan mina egna ideal och min sport. Jag vill absolut inte stå för det där supersmala, men samtidigt är varje kilo viktigt när man ska ta sig över ribban.

Du drabbades av ätstörningar?

– Ja, på så vis att jag hela tiden tänker på vad jag äter. Men inte för att jag vill se bra ut, utan för att kunna lyckas i min sport. Sanningen är ju att elitidrott inte är sunt på något vis, varken träningsmässigt, psykiskt eller när det gäller kost. Alla vi som håller på drabbas av någon typ av störning. Jag funderar mycket på vilka signaler jag sänder till unga tjejer, att det här jag säger nu inte riktigt går fram. Jag vill ju att de inte tänker på vikten alls, att de tränar för att må bra, inte för att se bra ut, vilket är en enorm skillnad.

Så den dagen du lägger av går du upp fem trivselkilon?

– Till att börja med, säkert. Men sedan väger ju muskler mer än fett, så … ja, vi får se. Det är inte viktigt. Men dels har jag nog inga ”lägga på mig”-gener, dels kommer jag aldrig sluta träna helt. Det är för skönt att vara inne i den där bubblan ibland.

Oroar du dig för kroppens förfall?

– Nej, jag tyckte snarare det var skönt att fylla 30. Inse att jag faktiskt har kommit någonstans i livet och fått en massa erfarenhet. Samtidigt funderar jag förstås på hur länge jag kan hålla på. Pallar jag verkligen mer? Har jag slitit ut det jag har? Trots allt har jag varit i världseliten i tio år nu.

Som friidrottare kan man ju inte hålla sig i topp i evighet …

– Jag känner ingen stress, men jag känner inte att jag vill hålla på för länge heller. Jag vet inte så mycket längre än OS, kanske fortsätter jag lite till. Kanske kan jag få lite valuta för allt arbete jag lagt in nu. Men sedan tänker jag att det kommer ett annat liv och då vill jag få tid för det. Inte ha familj och hålla på. Det finns många som skaffar barn och fortsätter, men jag tror jag skulle vilja satsa på det. Jag känner att jag lagt så mycket energi och kraft på att komma tillbaka från en rejäl skada, jag kommer inte att ha samma kraft att klara det en gång till.

Vad är livets mening för dig?

– Att få må bra. Trivas. Vara lycklig. Hitta balansen i livet.

Hur gör man det?

– Så mycket i samhället ska vara så extremt i dag. Inte minst idrottandet. Med ett så inrutat liv måste man se till att också skapa sig fria ytor. Mitt önskescenario är att få tid för mig själv, slippa en del av pressen. Man måste unna sig goda saker, tror jag. Vårda sin kropp och själ.

Hur vårdar man sin själ när man går igenom en kris?

– Umgås med kompisar och familj. I mitt fall hjälpte det mycket med yoga och meditation. Och i akuta stunder var det konstigt nog träningen, även om Yannick också var där. Jag hoppade himla bra just när allt var som tuffast. Det var som om adrenalinet gav mig extra skjuts.

Vad säger att nästa relation kommer att funka bättre än den förra?

– Man får inte glömma att jag bara var 19 år, när jag blev ihop med Yannick. Jag har en envishet som kan vara bra när det gäller idrottandet, men den gjorde också att jag kämpade för relationen lite för länge. Nu har jag en annan erfarenhet. Jag tror jag vet vilken känsla som måste finnas, för att det ska funka.

 

FAKTA: Emma Anna-Maria Green

Aktuell: Svenskt höjdhopp inför OS i Rio i sommar. Med i Rosa kokboken II. Gör diverse reklamjobb för Volvo, nagellack och kläder.

Ålder: 31 år.

Gör: Friidrottare.

Bor: Tvåa i Majorna, Göteborg.

Familj: Sambon Emil Salon, 30.

Längd: 180 cm.

Äter: Varierat.

Dricker: Det som passar till maten. ”Ett glas vin ibland är inte fel.”

Lyssnar: Ofta musik hemma, olika Spotify-listor.

Läser: Mest romaner. ”Oftast på träningsläger och tävlingar, ganska sällan när jag är hemma.”

Ser: Mycket från SVT Play på datorn. ”Jag äger ingen teve.”

Främsta meriter: EM-silver 2010, VM-brons 2005, SM-guld i höjdhopp och längdhopp 2005. Har hoppat 13,69 i tresteg, 6,41 i längd och sprungit 100 meter på 11,58, 200 m 23,02.

 

EMMA GREENS BÄSTA MÅ BRA-TIPS

1 Försök hitta en bra balans i livet.

Om man inte råkar vara en extrem person är extremism alltid dumt, både när det gäller träning, jobb och kost.

2 Försök äta hälsosam mat, men skippa speciella dieter.

Lyssna på din kropp; den vet ofta allra bäst vad den behöver.

3 Välj en typ av träning som du trivs med – och träna gärna med dina vänner.
Den där fikan ni ändå tänkte ta ihop smakar bara ännu bättre efter ett träningspass.

Av: Petter Karlsson och Eva Gussarsson Foto Mikael Göthage

NUVARANDE OS-laddande höjdhopparen Emma Green: ”Jag är bäst när jag mår som sämst!”
NÄSTA ”Hur slipper jag IBS-mage?” Läkaren ger svar!