I Pams senaste krönika berättar hon om att gråta ända in i kaklet och om ilskna dra-åt-helvete-livet-träningspass.

Jag tänker ofta på hur skört livet är. Hur snabbt saker och ting kan förändras utan den minsta förvarning.

Ta bara min tumör.

Den sägs ha legat i min hjärna i minst fem år utan att ge sig tillkänna. Som en ljudlöst tickande bomb som bidade sin tid låg den tyst i lönndom tills den var så stor och täckte en sådan yta att den skulle visa sig vara omöjlig att operera bort.

När den själv ville visade den sig i ett epileptiskt anfall – och mitt liv var förändrat för alltid.

Eller som min pappas hjärta.

Min stora, fantastiska pappa som bara tänkte ha en underbar, rofylld, skön semester på Kanarieöarna för några veckor sedan och som inte hade en aning om att hans hjärta planerade något annat.

Som att sluta slå. För alltid.

Alldeles för tidigt – och utan den minsta förvarning.

Livet beter sig helt enkelt inte som vi vill och hur ont det än gör förväntas det av oss att vi ska gå vidare. Kanske inte på en gång, men relativt snart.

Ibland känns det nästan som att sorg har ett bäst-före-datum; och att älta is a no-no. Men hur gör man då?

NUVARANDE Pamela Andersson: Sorg har ett bäst-före-datum
NÄSTA Pamela Andersson: Dags att ta nästa steg…