I Pamela Anderssons senaste krönika berättar hon om glädjen i att försöka sig på en ny sport - trots scary bockstyre.

Jo, det är sant. Jag vågar påstå att du när som helst kan börja med (nästan) vilken sport eller träningsform som helst. Den kunskapen baserar jag på både egen erfarenhet och på alla de läsare som jag träffar på våra träningsresor. Jag har sprungit tjejmilen i New York med kvinnor som närmat sig sjuttio (en fyllde till och med 70 på resan!) och jag har dansat afrikansk dans i Portugal med tjejer som var någon- stans mellan 18 och 20 år (och som var bra mycket bättre på att skaka rumpa än jag själv).

Träning blir aldrig äldre än vad du gör den till.

Så därför har jag börjat spela tennis.

Eller, åtminstone har jag när jag skriver det här spelat tennis tre gånger.

Jag började dagen efter min 50-års- dag, som 50 år och en dag gammal, alltså – och det är sååå kul! Jag vet
att jag aldrig kommer att bli särskilt duktig (för dåliga knän), men på bara tre gånger lärde jag mig ändå att returnera en serve så att den gick över nät och jag och maken kommer närmare och närmare vår första vinst i dubbel.

Och för två år sedan började jag att cykla. Inte som jag har gjort sedan jag var tonåring på en vanlig damcykel med cykelkorg fram och tillbaka till affären, utan på en riktig racer med ett riktigt scary bockstyre. På den kombinerade 50-årsresan/bröllopsresan nyligen la jag därför en värdefull semesterdag på att cykla 32 kilometer på perfekta banor i Dubais öken och trots att vi hade den bästa semestern hittills i livet med de bästa restaurangerna, de bästa hotellen, den bästa uppvaktningen och det bästa sällskapet blev cyklingen en av de största behållningarna.

Just för att vi fick uppleva något helt nytt!

Jag tänker på det när jag nu
är tillbaka i Sverige igen med en sakta falnande solbränna men med energi i hjärta och sinne, att vi måste våga mer i livet. Våga utmana oss själva med saker vi aldrig tänkt att vi skulle göra eller med sport som vi ärligt talat tänkt att ”det där är jag för gammal för att testa”.

Allt handlar om att börja där man står, efter sina egna förutsättningar. Att hitta glädje i att bara försöka.

Den första gången jag slog en serveretur som blev poäng jublade jag högt och knöt näven i en segergest som jag inte övat på sedan handbollskarriären tog slut på 90-talet. Och när jag stapplande klev av cykeln efter milen under den heta solen i öknen sjöng det i musklerna som vaknade till liv igen. Dessutom hade jag fått en juniorvad. Jo, det kallas så när man fått cykelolja på vadbenet av kedjan (typiskt orutinerad åkare med andra
ord). Juniorvad. När man är 50. Jag älskar redan mina nya grenar!